Jag har inget direkt fint idrottsminne som jag kommer på bara så där. Det jag minns är något som jag lyckades med för bara någon vecka sedan.

Jag har inte världens bästa kondis. När det gäller gym (som det mesta av min träning består av) har jag alltid hatat löpbandet. Detta av den anledningen att jag hatar att springa. Jag tycker det är så urbota tråkigt. Sen får jag även ont i min ena axel om jag är ute o bara springer för springandets skull. Då är det roligare om man håller på med en sport. Tex forboll då springandet går ut på att jaga en boll o oftast bara blir korta sträckor åt gången där du rusar järnet för att sen kanske till o med stå still en stund. 

Jag har senaste halvåret börjat bli mer o mer vän med löpbandet. Jag brukar värma upp med en rask promenad. När jag sakta ökade tempot kom jag tillsist till en gräns där jag ist var tvungen till att springa ist för att gå snabbt (gå har jag inte alls samma uttråkningsproblem med som med att springa?!?). Detta innebar att jag ibland även testade att springa en stund. Jag började med en minut åt gången. Sen körde jag intervaller där jag gick 3min sprang 1 o så vidare. Sen ökade jag på springa delen o minskade gå till 2 min.

MEN nu till minnet. För ca en vecka sedan så fick jag för mig o tsata min gräns. Så jag körde helt enklet springa i 5 min. Något jag ALDRIG gjort innan! Jag vart riktigt impad av mig själv eftersom detta var precis va min kondis orkade med o vad jag inte tyckte var särskillt tråkigt. Det var snarare skoj o veta att jag helt plötsligt klarade av detta.

Så detta kanske inte var så imponerande o läsa om men för mig var det faktiskt en stor grej som blivit ett fint minne.