Min största rädsla här i livet det är att bli ensam. Ensam kvar utan någon som finns där för mig.

jag är även rädd för sjöar och hav. Kan tycka att det är riktigt riktigt obehagligt o tex ro ut med en båt på en mörk sjö. Jag verkligen hatar att simma där jag inte vet va jag har botten o vad som finns på botten. Då får jag panik så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Tror det beror på att jag lärde mig somma så sent o fö ratt badplatsen där jag ofta var som liten ofta hade konstig botten.

Jag tycker även det är extremt obehagligt när andra människor ska bära på mig elelr lyfta upp mig. Detta kommer sig av att att min första kille brukade "skoj" hota med o kasta mig utför en trappa. Eller envisas med att bära mig ner för en trappa o låssas trilla.
Det är så illa att jag började stört lipa när NS skulel lyfta upp mig för o ta ner en lampa en gång. Vi nådde inte o ist började han busa. Jag fick sån panik att jag bara grät o grät o inte kunde lugna ner mig på en bra stun. Stackars NS visste ju inte vad som var fle o såg rätt förstörd ut när han fick mig så ledsen innan jag kunde förklara.