Min tro eller livsfilosofi
Till o börja med så kan jag säga som så att Nej jag har inte gått ur svenska kyrkan. Och nej jag har inget bra svar på varför jag fortfarande är medlem där eftersom jag inte alls är troende eller religiös.
Jag är inte döpt och inte heller konfimerad. Det har aldrig varit något som intresserat mig. Jag var heller itne så pass omogen när det var dags för konfirmation att jag gjorde det för presenternas skull. Jag tänker i framtiden också undvika att mina egna barn blir döpta och konfimerade.
Jag har ingen dirket tro. Jag känner inte att jag tillhör någon av de trosåskådningar som existerar. Nu kan jag ju inte vara helt säker eftersom det kryllar av småsekter som man knappt hört talas om. Vem vet jag kanske skulle passa ypperligt in i någon av dessa. Men jag betvivlar det starkt.
Min livsfilosofi grundar sig mycket på fakta. Jag tror med på the big bang och evolution än att någon Gud har skapat allt. Men jag har inget bra svar på hur big bang skulle ha uppståt.
För att jag ska tro måste jag oftast se. Jag kan till viss del tro på sånt folk säger eller som jag läser. Men det måste då vara baserat på fakta. Annars hade du räkt med o läsa biblen för att jag skulle vara religiös. Men så är inte riktigt fallet.
Jag tror också att religionen skrämt mig till en viss del. Jag har växt upp med en farmor som var väldigt religös. Det fanns massor med saker som man inte fick säga eller göra. Ofta fick man en påminnelse av föräldrarna innan man åkte på besök till farmor om att bete sig korrekt. För Farmor hade pga av sin religösa tillvaro en tendens till att lätt bli ledsen, besviken och avvisande om man inte följde hennes normer och värderingar. Som litet barn påverkade detta en hel del så man blev rädd för det där med o vara "religös som Farmor".
Sen har jag haft vänner som suttit fast i det där sektträsket. Frireligösa fanatiker med helt snevriden bild av tillvaron som verkade tro att de var bättre än alla andra bara för att de trodde på Jesus och Gud. Ytterst obehagligt kunde det vara. Men den ena vännen har tagit sig ur det här o blivit normal igen medans jag sagt upp kontakten med den andra som tyvärr är helt fast, hon hennes familj o hela tjocka släkten. Hon har till o med gift sig med en religös nisse nu så hon är bortom all räddning.
Jag är inte döpt och inte heller konfimerad. Det har aldrig varit något som intresserat mig. Jag var heller itne så pass omogen när det var dags för konfirmation att jag gjorde det för presenternas skull. Jag tänker i framtiden också undvika att mina egna barn blir döpta och konfimerade.
Jag har ingen dirket tro. Jag känner inte att jag tillhör någon av de trosåskådningar som existerar. Nu kan jag ju inte vara helt säker eftersom det kryllar av småsekter som man knappt hört talas om. Vem vet jag kanske skulle passa ypperligt in i någon av dessa. Men jag betvivlar det starkt.
Min livsfilosofi grundar sig mycket på fakta. Jag tror med på the big bang och evolution än att någon Gud har skapat allt. Men jag har inget bra svar på hur big bang skulle ha uppståt.
För att jag ska tro måste jag oftast se. Jag kan till viss del tro på sånt folk säger eller som jag läser. Men det måste då vara baserat på fakta. Annars hade du räkt med o läsa biblen för att jag skulle vara religiös. Men så är inte riktigt fallet.
Jag tror också att religionen skrämt mig till en viss del. Jag har växt upp med en farmor som var väldigt religös. Det fanns massor med saker som man inte fick säga eller göra. Ofta fick man en påminnelse av föräldrarna innan man åkte på besök till farmor om att bete sig korrekt. För Farmor hade pga av sin religösa tillvaro en tendens till att lätt bli ledsen, besviken och avvisande om man inte följde hennes normer och värderingar. Som litet barn påverkade detta en hel del så man blev rädd för det där med o vara "religös som Farmor".
Sen har jag haft vänner som suttit fast i det där sektträsket. Frireligösa fanatiker med helt snevriden bild av tillvaron som verkade tro att de var bättre än alla andra bara för att de trodde på Jesus och Gud. Ytterst obehagligt kunde det vara. Men den ena vännen har tagit sig ur det här o blivit normal igen medans jag sagt upp kontakten med den andra som tyvärr är helt fast, hon hennes familj o hela tjocka släkten. Hon har till o med gift sig med en religös nisse nu så hon är bortom all räddning.
Kommentarer
Trackback